Josefin Åman

Igår så fick våran Molly somna in.
Jag och mina föräldrar har daglig kontakt. Vi ringer varandra flera gånger om dagen. Mamma har nämnt att Molly inte varit sig själv under några dagar. Hon hade bajsat löst och kräks. Hon ville inte äta sin mat och smalnat av. Jag har inte haft någon möjlighet att hälsa på veckan som varit. Men i söndags efter jobbet så åkte jag hem till familjen. Och när Molly kom sakta emot mig, viftande försiktigt på svansen så var det som en helt annan hund. Inte min glada pigga Molly. Under kvällen så kräktes hon och bajsade inomhus, vilket hon vanligtvis aldrig gör. Man märkte att det var något som inte stämde. Hon hade blivit så så smal men magen var fortfarande som en tunna. Mamma hade bokat tid till veterinären på måndagen (igår). Jag, mamma och pappa åkte dit med henne. Jag förstod att det var allvarligt med Molly, men tänkte att veterinären skulle säga att det var någon dum bakterie i magen och hon skulle få medicin för det. När hon gör ultraljud så ser hon att magen är full av tumörer, och veterinären säger att det inte finns någonting som hon kan göra. Antagligen har hon haft tumörerna en längre tid men inte påverkats av det. Och nu på slutet gick det så snabbt. Hon fick lugnande och somnade sedan in så fint. Inga rykningar eller någonting. Hon somnade in. Hon såg så fridfull ut och jag visste att hon var på en bättre plats. Nu är hon i himlen med vår andra änglahund Zadie. Det blev ett fint adjö. ♥

Tårarna rinner ner för mina kinder medan jag skriver det här. Jag är så chockad. När jag tittar på videos och bilder blir jag så glad och varm i hjärtat. Kan inte förstå att hon inte är här ibland oss. Vår fina, älskade, bästa Molly. Jag glömmer aldrig när jag och pappa hämtade henne. Jag fick henne som en för tidig födelsedagspresent. Jag skulle fylla elva år den sommaren tror jag. Jag var så lycklig. Jag visste ingenting, jag hade tjatat om en hund men dom hade sagt nej en längre tid. Men mamma och pappa hade pratat med kenneln och planerade att överraska mig. Pappa och jag åkte iväg till Linköping. Pappa går ut ur bilen och går fram till en kille som håller en liten liten valp. Jag satt kvar i bilen och tittade, tyckte hon var så söt. Pappas kompis som var med sa det att han tyckte jag skulle gå ut och hälsa på valpen. Ja varför inte tänkte jag? Så när jag kommer fram och får Molly i min famn så säger uppfödaren ''vad ska hon heta?''. Inte ens då förstod jag. Jag tittade frågande på pappa som log och sa att det var min hund. Jag kunde inte förstå. Jag var så glad! Då var jag på rosa moln och Molly var min, våran nya familjemedlem. 

Hon har hängt med mig till stallet när jag var där, vi har gått långa promenader och haft många mysiga stunder i soffan. Hela elva år blev hon. I de elva åren har hon förgyllt våra liv med skratt, kärlek och gos. Hon hann att få två kullar med valpar, elva små liv samanlagt. Hon var världens bästa mamma åt dom. Så snäll. Jag skulle kunna skriva en bok om henne. Aldrig har hon ens morrat åt någon i familjen. Verkligen världens bästa familjehund. Tycker synd om Ebba nu som blir ensam. Hon har aldrig varit det. Alltid haft mamma Molly vid sin sida. Man märker att hon är orolig när man är ute på promenad med henne, och hemma går hon in i alla rum för att leta men sen kommer hon och lägger sig hos oss. Jag önksar man kunde prata med henne, att Molly är på en bättre plats och att vi ska ta oss igenom det här tillsammans.